En påminnelse om att hålla huvudet kallt. Igen.

I fara reagerar man med att fly, fäkta eller frysa. Vi vet det från debatten om hur kvinnor regerar vid våldtäkter men hör också om det i andra situationer när folk är i fara. Det är en primitiv respons som hänger ihop med hur signalsubstanser utlöses och nervsystemet fungerar i kroppen. Tidigare trauma, träning och självuppfattning kan påverka hur kroppen reagerar men det är ytterst ett blixtsnabbt svar som är svår att styra i stunden. Kroppen är inställd på att överleva.

I tisdags när ett hotellkomplex i närheten attackerades av terrorister mini-aktiverades den instinktiva reaktionsmekanismen. Första tanken som kommer är: Var är mina barn? Stress-sensorerna aktiverar adrenalinet som rinner upp till hjärnan och allt som betyder något nu är att min familj kommer hem. Jag VET att de är utom fara, skolan skulle aldrig göra utflykt eller släppa ut dem utanför skolans höga murar utan att meddela oss. Det spelar ingen roll i det läget. Jag ringer vår dotter. Hon svarar på första signalen och eftersom vi bor i ett land där trauman och risker finns runt oss hela tiden så fattar hon sig snabbt och hon kan med lugn röst berätta att hon sitter på bussen hem, ge mig en exakt lägesposition och berättar att busschauffören blivit informerad om attacken. Hon vet inte riktigt vad som hänt men hennes huvud är glasklart. Att lugna mamma är prioritet. Det håller i tio minuter tills jag kommer på att jag bara tog för givet att sonen också var på bussen, men frågade aldrig. Jag ringer igen. Han är inte på bussen.

Jag VET att han spelar rugby efter skolan. Jag VET att hans telefon ligger i ryggsäcken på tyst när han spelar. Så klart. Ändå får jag panik när jag inte får tag i honom. Inga rationella tankar kan råda på paniken. Jag hittar inte kortet med numret till säkerhetsansvarig på skolan. Jag letar på helt fel ställe. Hjärtat är i full spinn, min kognitiva förmåga har fått tunnelseende och mitt minne satts ur spel. Jag klarar inte att låta frontalloben och rationella tankar lugna ner situationen så att jag kan hitta kortet eller sitta still tills matchen är över och min son kan svara i telefon. Jag måste veta att han är i säkerhet. NU!

Det är naturligtvis en fantastisk fördel att kroppen reagerar så instinktivt med försvarsmekanismer. Det ger oss en förmåga att överleva i krissituationer. I terrorattacken i tisdags så lyckades hundratals människor fly, gömma sig och kommunicera med omvärlden för att få hjälp. Det hade kunnat bli mycket värre om människor inte reagerat så primitivt. Men det som ligger och gnager i efterhand, det som lämnar starkast spår när livet börjar återgå till det normala är att vi inte riktigt vet vad som är normalt längre. Världen har skiftat lite. Ytterligare ett trauma har lagts på den kollektiva erfarenheten och perspektivet. Det är inte den akuta faran som vi alla upplevde i tisdags som är det största hotet, det är den lågintensiva oron som denna typ av trauman skapar. Inte den som skapar adrenalinpåslaget och de välutforskade kroppsliga reaktionerna på fara, utan den gnagande oron som vi tillåter få primitiva uttryck.

De stora köpcentran i den mer välbärgade delen av Nairobi har varit ganska tomma den här veckan. Folk talar lite tystare och rör sig saktare. Säkerheten har ökats på. Människor söker ögonkontakt och är uppmärksam på sin omgivning. Säkerhetsvakterna har full koll. Kanske har de inte samma koll om några veckor, troligtvis kommer folk röra sig snabbare igen och allt är på ytan normalt igen. Det spelar ingen roll, för det faktum att vi återigen har utsatts för rädsla har gjort oron till vardag. Den har satt sig i muskelminnet och dominerar vårt agerande, positivt och negativt.

Alla vet att risken för nya terrordåd är som högst inom 24 timmar. Sedan återgår den till samma risk som alla andra dagar på året. Men vi har tillåtit den lågintensiva oron bli norm. På samma sätt som vi gör med oron för barnen, samhällsutvecklingen, våld i samhället, kriminaliteten eller vad som helst som vi är rädda för. Den kollektiva erfarenheten tillåter oss att agera primitivt på all typ av oro. Fly eller fäkta. Vi oroar oss för att samhällsklimatet blir hårdare, att våra barn utsätts för faror och vi blir lejoninnor och vill skydda dem mot allt otäckt. Vi oroas över klimatförändringarna och vi flyr, ignorerar. Somliga oroas för Sveriges och den egna framtid och plötsligt är det i vissa kretsar ok att rösta på SD. Normen är problemet. Inte oron, den kommer alltid vara där, men normen att det är ok att agera med fly, fäkta eller frysa när vi utsätts för oroliga tankar.
Håll huvudet kallt för bövelen. All säkerhetsträning går ut på att träna om muskelminnet och agera rationellt. Vi måste hantera den lågintensiva oron på samma sätt; tvinga hjärtslagen att gå ned, andas djupt och att använda adrenalinpåslaget till att tänka rationellt, väga för och nackdelar, tvinga sig tänka långsiktigt och gå utanför den egna bubblan. Det är inte ok att rösta på SD bara för att man är orolig för sin egen status i samhället. Det är inte ok att hata på nätet för att man känner sig frustrerad. Det är inte ens ok att ge igen på personer som uttrycker sig olämpligt eller sårat dig. Och det är framförallt långsiktigt förkastligt att ständigt sopa banan för sina tonårsbarn och skydda dem mot känslomässiga berg- och dalbanor som är livet.

Den instinktiva kroppsliga försvarsmekanismen finns för att överleva akuta situationer i fara. Den behövdes på Drottninggatan förra våren, i en våldtäktssituation eller på DusitD2 i tisdags. Men den behövs inte hemma i soffan eller i det dagliga beslutsfattandet om vägval. Den behövdes inte ens i tisdags när jag frenetiskt letade på fel ställe efter telefonnumret till säkerhetsansvarige på skolan. För när jag väl hittade det och ringde så blockerade jag ju en livsviktigt kommunikationskanal som behövdes för att kommunicera med bussar, underrättelsetjänst och ledningsgruppen på skolan. Fastän jag VISSTE at min son spelade rugby och var i säkerhet, en mil från DusitD2 och terrorattacken.

Så fort matchen var över fick jag så klart tag i honom. Skolan inväntade besked från säkerhetsinformatörer för att släppa iväg bussar och somliga bussar ställdes in och rutter ställdes om. När bussarna väl släpptes iväg hade vi kontakt med sonen på whatsapp hela vägen hem. Först när hela familjen kommit hem och alla var innanför de fyra väggarna började paniken släppa och hjärtrytmen kunde återgå. Men det dröjde ett par timmar innan adrenalinpåslaget släppte. När Tv4 ringde och ville ha en rapport från Nairobi sa dottern: Mamma, var nu inte så dramatiskt. Det gynnar ingen. Säg bara som det är.

Hon är så klok. Det gynnar ingen att hetsa upp känslor och överdramatisera. Det gynnar alla att tänka klart, vara nyanserad och berätta som det är. Å ena sidan, å andra sidan. Det finns alltid risker men vi måste basera våra beslut på fakta och en korrekt bild av verkligheten. Det finns alltid olika perspektiv som måste vägas mot varandra. Kortsiktiga mål måste vägas mot långsiktiga mål. Det som känns oroligt för mig behöver inte vara en säkerställd risk. Det är bara när vi låter muskelminnet ta över vårt rationella tänkande som vi tenderar att gå fel. Och nu har ytterligare ett trauma lagts till det där muskelminnet. Det där muskelminnet bara stärks och stärks. Om vi inte aktivt över på att låta frontalloberna ta kontrollen igen.

Strategin är klar!

Det tog oss nästan två år men nu är den sista versionen inskickad till USAIDs huvudkontor för formellt godkännande. Det tog oss nästan två år att få den helt klar men sedan är den också helt strålande. Biståndspartners i Uganda kallar den för ett paradigmskifte. Högsta ledningen i USAID/Washington säger att den är imponerande, rigorös och helt rätt sak att göra. Svårt, krävande men det enda som skulle kunna skapa uthållig utveckling i Uganda.

Det jag själv är mest stolt över är att vi har centrerat den kring den fjortonåriga flickan. Vi har konstruerat den för att all programmering ska starta i hennes situation, analysera och förstå vad det är som gör att hon inte avslutar grundskolan, blir gravid alldeles för tidigt, får malaria och inte får behandling, och har troliga framtidsutsikter där hon kommer tjäna 20 % så mycket som hennes man och aldrig riktigt bli lyssnad till. Om USAID tillsammans med sina Ugandiska partner kan stärka de systemen och processerna som gör att hon får ett bättre liv än sina föräldrar så kommer hela Uganda att utvecklas. Om hennes situation förbättras så förbättras allas situation. Istället för att driva separata hälso-, utbildning, samhällsstyrning-, och ekonomisk tillväxts projekt så ska USAID tvärsektoriellt kartlägga orsakerna till flickans situation och söka de triggers, nätverk och faktorer som bidrar till hennes utveckling.

Det låter enkelt men kräver ett helt nytt sätt att tänka och designa, följa upp och utvärdera projekten som bara i Uganda kommer att kosta 1,6 miljarder DOLLAR de kommande fem åren. Det är ett gigantiskt skepp som ska dels växla upp och dels skifta kurs. Sedan semestern i somras har jag förutom skrivit strategin som vi arbetat fram innehållet och principerna för sedan mars 2015, också genomfört workshops med varje enhet på USAID för att hjälpa dem omsätta strategin i deras specifika projekt. Jag har planerat processen för vilka planer som ska tas fram nu för att operationalisera strategin och framför allt, designa kvalitetssäkringssystemet. Det har varit full fart framåt, och ibland två steg bakåt och ibland så svårt och utmanande att jag nästan tappat andan.

Men vilket gensvar vi fått! När folk väl ser syftet och poängen så uppstår en andäktig tystnad. En paus där Trump och alla hinder och problem försvinner för en minut. Ett tillfälle för själen och hjärtat att hinna ikapp hjärnan och folk känner att javisst, det är ju precis det här som gör att vi går till jobbet i Kampala varje dag. Innehållet i de där boxarna, och värderingarna bakom dem, på väggen ovan är det som gör att all tid och energi vi lägger ner är värt det.

Jag är så oerhört tacksam för att jag har fått vara med och ta fram den här strategin. Det har varit en lång och fullkomligt utmattande resa men samtidigt så givande. Det är inte klart än, men den viktigaste milstolpen är baserad. Strategin är klar, alla är ombord, Washington är förskräckt över vårt tilltag men applåderar det och det viktigaste aktörerna i Uganda är glada och sugna på att börja omsätta de nya planerna. Det är mycket kvar att göra men idag finns all anledning att fira.

 

Rapport från fältet

Min man är fantastisk. Det senaste året har nog varit det mest utmanande, svåra och intensiva året i hela hans jobbkarriär, men också det mest spännande. I augusti förra året blev han ansvarig för att koordinera katastroferna i Östafrika på Internationella Röda Kors Federationen i Nairobi. Andreas roll är att vara länken mellan operationerna och Geneve och de som är beredda att finansiera insatserna eller skicka material, personal eller förnödenheter.

Det var meningen att han skulle koordinera från sitt skrivbord, men ganska snart blev det tydligt att för att göra ett bra jobb så måste man dels förstå hur operationerna fungerar och dels träffa folk på plats. Han har rest mycket de senaste månaderna, framför allt till Burundi, Rwanda och Tanzania. Andreas pratar också mycket i telefon. När det var översvämningar i Nairobi för några veckor sedan var han här i Lubowa och strax efter att ett flervåningshus kollapsade började hans telefon ringa och mejlen trillade in. Ansökningar ska skrivas, chefen ska briefas, teams ska sättas samman, folk ska underrättas och relationer ska hanteras. Andreas lugna och personliga stil blir ovärderlig i en sådan situation och Röda Korsets maskineri kan sättas igång. Röda Korsets personal är först på plats för att rädda liv och samtidigt påbörjas planeringen för den långsiktiga insatsen och allt efterarbete som krävs när människor dör och tusentals människor blir hemlösa.

I förra veckan var Andreas bland annat i Tanzania i flyktinglägret Nyaragusu. Det är det största och äldsta lägret i Tanzania. Det etablerades för tjugo år sedan i samband med flyktingkrisen i Kongo. I och med inbördeskriget i Burundi blev lägret överbefolkat och sedan i höstas har Andreas arbetat med att öppna ett nytt läger dit många får flytta. Idag bor det 130 000 människor i Nyaragusu, 63 000 Kongoleser och 67 000 Burundier. Just nu har flyktingströmmarna minskat något, men det kommer fortfarande 100 – 150 nya Burundier varje vecka. Situationen i Burundi är fortsatt osäker och Röda Korset måste ha en ständig beredskap att ta emot nya strömmar. Samma osäkerhet råder om situationen i Kongo som nu går mot val. Rätt som det är smäller det till och då måste personal, vatten, boende, mottagning och kokmöjligheter finnas på plats.

Beredskap är a och o i Röda Korsets verksamhet. Här har ett internationellt hälsoteam flygit in till lägren i Tanzania för att bedöma hälsosituationen och förmågan i lägren att både motverka sjukdomsutbrott och ta hand om befolkningen i lägren. Deras bedömning kommer ligga som grund för finansiering, personaltillsättningar och hur operationen ska planeras och ledas.

Lilla sjukstugan i Nyaragusu tar emot 230-250 patienter om dagen. Mellan 500 och 600 bebisar föds varje vecka i lägret.

Röda Korset och UNHCR driver lägren tillsammans. UNHCR planerar och organiserar boendet medan Röda Korset driver sjukvården i det här lägret. Husen som funnits i lägret längst har blivit mer permanenta och är byggda av lera medan de nya är gjorda av pålar och tält.

Flyktingströmmarna från Burundi till Tanzania är en av över tjugo operationer som Andreas koordinerar just nu. Den är stor och allvarlig och så oerhört bortglömd i resten av världen. Att stötta, koordinera och underlätta för alla proffesionella Röda Korsare att göra ett bra jobb att få ordning på logistik, sjukvården, vattenförsörjning, familjeåterföreningen och psykosocialt stöd är Andreas viktigaste uppgift. För det mesta gör han det från sitt kontor i Nairobi, ibland måste han åka ut i fält men oftast sköter han allt över telefon. På en gammal samsung med rispat glas och foto på sina barn som bakgrund.

Om jag ändå hade fått kämpa lite

Sveriges verkliga hjältar är de kvinnliga fyrtiotalisterna. Sverige har flera milstolpar i utvecklingen till välfärd och demokrati (typ folkskolan, Ådalen och bygget av välfärden på trettio och fyrtiotalet) men rödstrumperevolutionen som skapade en mer jämlik maktbalans i hushållen på sjuttiotalet är en helt avgörande milstolpe. Våra mödrars kamp för att få arbeta heltid, att dela lika på hushållssysslorna och föräldraförsäkringen har gett ovärderliga samhällsvinster som vi tenderar att glömma bort. Tack vare dem når Sverige helt andra höjder i utvecklingen än vad alla andra länder gör.

I Uganda bor 80 % av kvinnorna på landsbygden och arbetar på fälten. De lever i hushåll där uppdelning mellan mannen och kvinnan ser ut så här:

Indicator	Women	Men
Population	51	49
Food production	80	20
Planting	60	40
Weeding	70	30
Harvesting	60	40
Processing/preparation	90	10
Access to and ownership of land and related means of production	8	92

Titta noga. Kvinnorna gör det hårdaste jobbet, dubbelvikta över hackor på fälten. Männen åker till stan och säljer. Således får de pengarna. I de hushåll det inte finns någon man och kvinnan säljer är det oftast de grödor som inte är så dyra att plantera och processa så som tomater och bönor. Vinsten på en tomat är inte alls lika stor som på en majskolv. Mannen har så gott som monopol på majs, kaffe och sockerrör.

När kvinnan inte har egna pengar så blir hennes och barnens hälsa lidande. Man söker inte vård för småkrämpor eller förebygger hälsobesvär. Är man gravid går man inte på sina före födsel besök. Man köper inga preventivmedel och man ser inte alltid till att barnen äter en allsidig kost. Den variabel efter myggnät som har störst betydelse för barnadödligheten i Uganda är kvinnans inkomst. Inte mannens utan kvinnans.

Jag har alltid sett jämlikhet som en rättighet och trott att om vi har fler kvinnor i maktpositioner och kvinnliga förebilder så kan vi successivt förändra maktbalansen i hushållen. Det verkar inte fungera så här. Nästan 40% av parlamentsledamöter och politikerna på distriktsnivå är kvinnor. Flera av de viktigaste maktpositionerna är tillsatta av kvinnor och generellt i NGOs, institutioner och organisationer innehar kvinnor direktörstjänster. Den afrikanska kvinnan är stark, färgrik, röststark och tar för sig. Utanför hushållet.

Amerikanarna håller med mig. Jag har hjälpt dem med statistik och fakta kring kvinnans situation och att ta fram en alldeles strålande policy om vikten av ett inkluderande samhälle. Det finns några starka röster som identifierar kvinnas status som ett av grundproblemet men jag kan ändå inte känna att genderfrågorna fått fullt fotfäste. Det är som att det inte finns något klister, det fastnar liksom inte. Just nu funderar jag på om det kan bero på att USA aldrig riktig genomgick just denna  revolutionen på sjuttiotalet. Att sextiotalisterna som idag styr USAID inte på nära håll såg sina föräldrar skifta maktbalansen under några få år och kan relatera det till förändringar i det amerikanska samhället. De har andra krig de fört. Under samma årtionden försköts maktbalanser mellan svarta och vita. Man kan kanske inte tro det med Trumps framfart, men jag känner inte till någon annan kultur som har en så genuin blindhet för etnisk bakgrund som amerikanerna. Här i Uganda i alla fall.

I dagarna ska jag ta fram en plan för hur den nya strategin ska internaliseras och vad som krävs det kommande året för att alla medarbetare ska internalisera koncepten, ideologin och resonemanget bakom ställningstagandena. Jag måste hitta en ingång till genderfrågorna som passar både amerikanarna och ugandierna och jag inser att jag med min svenska bakgrund har en rejäl utmaning just för att jag haft det så förspänt. Vad var det som triggade kvinnornas kamp på sjuttitalet? Vilka samhälleliga förutsättningar gjorde jämlikhet möjligt? Och hur växeldrog kvinnans jämlikhet i hushållet med kvinnans delaktighet i det demokratiska samtalet? Vad var hönan och ägget? Litteratur, någon?

En dröm som blivit sann

Jag har haft många spännande, utvecklande och roliga jobb förut. Men det här tar priset. Det jag har gjort och lärt mig i min snart 30 åriga jobbkarriär har nu summerats ned i det jag gör nu. Jag utvecklar policy, jag utbildar, jag driver processer som får andra att förstå stora sammanhang, jag designar styrsystem som ska operationalisera policyn och jag får läsa, sammanfatta och kommunicera forskning och kunskap. I den allra viktigaste frågan i hela världen; global utveckling. I en internationell miljö med människor med den mest diversifierade bakgrund jag skulle kunna önska. Det är faktiskt helt otroligt.

De senaste veckorna har ytterligare en gammal pusselbit återuppstått. Själva strategiarbetet börjar gå mot sitt slut och det är dags att börja fundera på vad som krävs för att sätta den i sjön. Vi har redan börjat skissa på de formella strukturerna, programcykeln och vilka mekanismer som krävs för att garantera styrning och uppföljning. Nu är det dags att ta tag i organisationskultur och ledarskap. Mitt gamla favoritämne, det som vi sysslade med på LSU på slutet på nittiotalet. USAID är tiodubbelt så stort i antalet anställda och exponentiellt så mycket större i pengar, men ack vad människan är förutsägbar. Jag saknar mina tre lådor med övningar, OH-bilder, instruktioner och teorier som nu står i Fränsta. De är lika aktuella för USAID/Uganda idag som för LSU för 20 år sedan.

Uppför berget

Ta er tid att klicka på länken. Den handlar om förändringsarbete i vilken organisation som helst, stor eller liten, i all kulturer. Genialisk. Jag önskar jag kunde komma på ett sätt att översätta pratbubblorna. Precis här är vi nu. Vi har målen, resultaten vi vill USAID ska uppnå och principerna för hur de ska uppnås. Nu ska vi ta alla 150 anställda (plus USAID Washington!) att på djupet begripa vilken typ av förändring av mindset som krävs för att de ska nå dit. Vi ska med denna nya strategi få dem att gå från traditionellt biståndsarbete där vi med pengar hjälper dem som inte har pengar, att istället underlätta, samla och ge verktyg till de som inte har pengar att hjälpa sig själva. I biståndstermer ska vi ta dem från ”technical fixes” till ”facilitate and convene”. Att gå från att identifiera problemet och försöka fixa det, till att se den stora bilden och förstå underliggande faktorer för att kunna stärka de goda initiativen, ledarskapet, överenskommelserna och fenomenen som på lång sikt skapar ett hållbart samhälle. Utmaningen är gigantisk och självklart är den personliga beredskapen att nå dit varierande.

Jag VET att många andra för länge sedan påbörjade den här resan. Det stod klart för flera årtionden sedan att biståndsorganisationer ska hellre dela ut fiskespön än fisk. USAID har vetat det ett tag också men haft svårt att organisera upp processer så att fiskespöt också kan bli hållbart. För faktum är att t o m fiskespöt har svårt att bli hållbart eftersom det kräver ägandeskap, kulturell acceptans, ledarskap och förståelse hur det ska användas. Det kryllar av fiskespön, brunnar, skolor, mikrokrediter i Uganda, men så länge de inte sätts i sitt sociala, politiska och ekonomiska mönsters sammanhang så skapar de inte den utveckling som de skulle kunna göra. Det är där USAID behöver ändra sitt mindset. Vi har beslutat att de överordnade två principerna för nästa strategi är ”Facilitative approach” och CLA (Collaboration, Learning and Adaptation). USAID ska  via samarbete generera att lärande som i sin tur genererar de processer (inom hälsa, jordbruk eller utbildning) som skapar utveckling. På så vis ska insatserna bli mer kontextualiserade och drivna av partners själva och inte av USAID. Lite förenklat, men typ.

Det finns inga gränser för hur spännande det här är. Det är en enorm utmaning och får vi bara med oss låt säga 50% av de på berget så är det en revolution. Visst är det tungt ibland, och det har så klart hänt att några av attityderna hos de som vägrat ens ta sig upp berget gjort mig fly förbannad, men de trettio åren med Uneståhls bild har lyckats hålla humöret uppe. Förändringsarbete är svårt, stort och personligt. Och oändligt intressant. Allt som jag tyckt varit kul att jobba med under min karriär är nu till slut samlat i ett samma uppdrag. Jag undrar om jag ens vågat drömma om att det skulle kunna bli verklighet.

Höstvardag

Det är länge sedan jag skrev nu. Jag är ledsen för det. Det senaste halvåret har varit en ganska stor omställning för oss och vardagen har krävt hårda prioriteringar. Sedan Andreas fick sitt jobb i Nairobi har barnen och jag försökt hitta rutiner som fungerar för oss, balansera mellan arbeta/skola, vänner och umgänge med familjen. Det går bättre än förväntan att få ihop det men svårare än vi trodde att bo på olika ställen. Det sätter livet på sin spets och det gör att vi ofta funderar på hur vi vill ha det. Och vad som är viktigt i livet. Om jag får vara lite pretentiös.

Sedan strategiarbetet kommit in i en intensivare fas åker jag till kontoret i Bugolobi varje dag. Det är inte långt men på morgonen kan det ta en timme att ta sig till jobbet och på eftermiddagen tar det en halvtimme upp till två timmar beroende på trafiken. I början var det en pina att köra bil i Uganda. Jag hatade det, men nu förtiden har jag börjat se det i ett annat ljus.

Jag tar bakvägarna till jobbet. Jag svänger av från Entebbe Road och åker på lervägar genom ett typiskt Ugandiskt bostadsområde för att slippa köer. Här ligger husen tätt och inga murar separerar dem. Den smala lervägen är kantad av små skjul där man säljer allt möjligt och på flera ställen står en man eller en kvinna och bakar chapati och kokar tevatten över öppen eld. Mammor och pappor kommer med skoluniformklädda barn i handen och ingen av dem rusar i språngmarsch och manar på barnen. De pratar ofta med dem medan de går. Barnen skuttar fram och vinkar glatt till mig. Ibland måste jag låta en skock ko passera och på ett ställe måste jag hålla utkik efter getter och killingar som jag vet brukar komma ut på vägen.

Det går aldrig fort. Även ute på asfalten är väggroparna så stora och många att det inte går att gasa på. Dessutom kryllar det av mopedister med passagerare och minibussar som är enda transportmedlet för dem som inte har eller kör egen bil. Trafikregler hålls i allmänhet inte så högerregeln eller stoppskyltar är oväsentliga. I korsningar måste man räkna med att alla tar genvägar. Det är lätt hänt att folk fullständigt blockerar varandra i en korsning så att absolut ingen kommer ut. Men nu vet jag var de största riskerna är så jag undviker dem genom att hitta nya vägar med mindre trafik eller att helt enkelt förutse riskbeteendet. Nu vet jag hur (fel) de tänker.

Det värsta är att jag har anpassat mig så till den ugandiska trafikkulturen att jag glömt bort hur det bör vara. Får mopeder köra om på insidan? Vem har egentligen förtur i en T-korsning? Vem har förtur i en rondell och ska man använda blinkern när man åker ur den? Jag vet exakt hur vi gör här, men hur ska det vara egentligen? Det är nuförtiden riktigt obehagligt att sätta mig bakom ratten i Sverige. Plötsligt tänker svenskarna fel enligt mitt sätt att se det. Och ugandierna rätt. Trots att jag vet att det egentligen är tvärtom. Den ugandiska bilkulturen sitter så hårt i muskelminnet att 20 års bilkörande i Sverige har raderats.

Plötsligt upptäcker jag att jag tycker om mina morgonturer till jobbet. Jag trivs på lervägarna, tycker det är skönt med väggropar som tvingar alla att köra hypersakta och kan uppskatta att få mig en rejäl dos av den ugandiska vardagens morgonbestyr innan jag kommer till mitt kontor för att dra upp riktlinjerna för hur det amerikanska biståndet ska se ut. Det ger mig en känsla av att leva mitt i verkligheten.

Det lustiga i hela det här är att ungefär en halvtimme in i bilfärden till jobbet så finns en sträcka som är helt nyasfalterad. Inga väggropar alls. På båda sidor om vägen finns trottoarer. Gatan är helt rak och jag kan se hela vägen fram till t-korsningen i andra änden. Husen längsmed vägen är välorganiserade och butikerna är förvisso små, men integrerade i husen och inte i skjul. Det finns tom markerade övergångsställen, vid fartbulor som gör att de också används.  Den här sträckan andas jag ut, njuter lite av frånvaron av kaos och tillåter mig att vara mitt innersta jag som vill ha ordning och reda. Tills det efter 750 meter är dags igen att ta itu med röran.

Jag inser att min morgonbilfärd är som vårt liv. Vi trivs i Uganda (och Nairobi). Det är annorlunda och vi vet inte vad som är normalt längre. Det är kaotiskt, svårt ibland men vår assimilering har gjort att vi upplever att det är det här som är verkligheten. Vi har slutat bedöma den efter hur det ”borde vara”. Det är så här det är. Och vi gillar det. Men frågan är om vi hade kunnat hantera det, och uppskatta det på samma sätt om vi inte ibland, med jämna mellanrum, får vara svenska. Vila i det som är bekant och förutsebart. Inte bara Sverige – geografiskt eller samhälleligt – utan också våra familjer, vänner och svensk kultur generellt.

Jag försöker säga att det ena förstärker det andra. Trots att vi inte kommer hem till Sverige så ofta eller hinner träffa alla så mycket och så ofta som vi egentligen vill så har både Sverige och ni vänner och familj en helt avgörande betydelse för vårt välmående. Vårt äventyr, som nu är inne på sitt sjunde år, är spännande, intressant och verkligt just för att vi har er och relationen blir bara viktigare. Det kan verka som att vi är långt borta och aldrig hör av oss men faktum är att ni är alla oerhört levande i våra liv. Ni betyder mycket mer än vad ni tror och det är fantastiskt roligt att träffa er alla varje sommar.

Jag ska bli bättre på att blogga så att ni vet att jag tänker på er.

Historien om korruptionen från a till ö

De flesta av er har hört någon del av historien om korruptionsskandalen i Ugandiska Röda Korset. Nu finns hela historien från början till slut, inklusive kommentarer från Sveriges ambassadör i Uganda, i Röda Korsets tidning Henry.

http://www.redcross.se/henry

Läs artikeln.

Preventivmedel på Ugandiska landsbygden

Idag har jag varit i Bugulombya. Det är långt ute på vischan i östra Uganda. Där är fattigdomen illa och ett av ansiktena är att mycket få flickor går i högstadiet och gymnasiet. I det här området är antalet tonårsgravideterna högst i Uganda.40% av flickorna är gravida innan 18 års ålder.

Det var vår femte ”Community Consultation” som ska informera USAIDs nästa strategi. Vi vet redan att ett av de största problemen som hotar Ugandas framtid är den enorma befolkningstillväxten. Idag föder varje kvinna i genomsnitt 6,1 barn. De är bland de absolut högsta födelsetalen i världen. Mina kollegor och USAID hävdade dock att det här är en så känslig fråga så vi hade bestämt att vi bara skulle ta upp den med ungdomsgrupperna och inte ställa direkta frågor för att inte genera och klampa in i deras privatliv. Jojo. ‘

Idag fick jag sitta i kvinnogruppen på slutet för de hade tappat geisten och det var svårt att få ur dem några bra svar om klimatförändringar och jordbruket. När det fortfarande var en halvtimme kvar och de inte riktigt orkade längre så tog jag fram ett foto jag hade i plånboken på min dotter. Jag berättade att hon är 14 år och att jag börjar fundera på hur det ska bli när hon träffar en pojke. Att jag oroar mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att hon ska göra rätt val i livet och få ett bra liv.

Damerna tittade länge på fotot, De sa att hon liknade mig och att hon var vacker. Att de förstår att jag oroar mig. Jag ger dem varsin post it lapp och ber dem skriva hur många barn de vill att deras döttrar ska få. Kvinnorna piggnar till och skriver. 3 och 4 skriver de flesta. Någon skriver 2 och någon 5. Varför så få frågar jag?

– För vi vet hur det är att ha många barn, säger en kvinna. – Jag har 15 barn. Våra döttrar måste kunna ha råd att ge sina barn en utbildning och mat.

Någon frågar mig hur många barn jag har. Två.

– Ska du inte ha fler? Frågar någon.

– Nej, jag börjar bli för gammal nu. Jag är snart 46 och vi började sent.

– Det är du inte alls! Tjoar kvinnorna och tycker att det var det värsta de hört.

– Vad använder du för preventivmedel? Frågar någon annan.

Jag blir alldeles röd i ansiktet. Jag tittar på killarna som översätter och frågar om jag hörde rätt. De konfirmerar att det var precis det de frågade. Jag ser hur damerna lutar sig fram. De vill verkligen höra svaret. Jösses. Jag tänker att jag måste svara. Här kommer vi i våra fina bilar med fina kläder och små sandaler på fötterna och det minsta jag kan ge dem är ett litet svar. Så jag låtsas som att det är den mest naturliga frågan i världen och svarar på frågan.

Kvinnorna har följdfrågor. De vill veta vad det finns för alternativ, var man kan få tag på saker och vad de kostar. Jag har hunnit snappa upp lite om preventivmetoder i Uganda genom hälsostudien jag gjorde för Swecare och den absolut smartaste/billigaste är som ett radband med pärlor där man räknar dagar för att hålla ordning på riskdagar och säkra dagar. Det kostar 12 kronor men finns bara på välsorterade apotek i de stora städerna. Jag vet det för jag har försett Marys systrar med sådana.

Vårt samtal tar fart. Jag förstår att endast hälften av alla männen godkänner sin fru/fruars användning av preventivemedel. De använder preventivsprutor som man måste ta var tredje månad men det är långt till hälsocentret och när de väl kommer fram kan doserna vara slut. Och då kan det vara slut i flera månader. Att de gärna skulle se att deras döttrar fick gå i högstadiet och gymnasiet men det är liksom inte värt det när skolorna är så dåliga och det ofta är flera kilometer att gå för tjejerna. Och att röra sig är farligt för tonåriga flickor, det finns killar och män som gärna utnyttjar tillfället. Det som skulle kunna få familjerna att skicka sina barn till högstadiet är om det fanns en internatskola för flickor nära så att de kan komma hem och hjälpa till med jordbruket på helgerna.

Det finns alltså en kraftig korrelation mellan flickors skolgång i högstadiet och fruktsamhetstalet. Ju längre de går i skolan desto färre barn föds. Därför funderar USAID på att lägga fler ägg i utbildningskorgen. Fotot på min dotter fick oss att förstå hur saker och ting hör ihop mycket bättre. Och att USAID har missbedömt känsligheten i fertilitetsfrågan.

Innan vi skulle åka hade damerna i min grupp snackat ihop sig och de skickade fram en representant. Det var kvinnan som hade 15 barn. Hon tog mig i handen och tackade så mycket för informationen jag gett och hon hoppades verkligen att jag och min dotter ville komma tillbaka och hälsa på en dag. Hela bilresan hem har jag funderat på hur jag ska göra för att få tag i en hel låda med de där pärlbanden och åka och hälsa på dem igen. Då får Telma följa med och jag för nog erkänna för damerna att jag egentligen inte är så orolig för henne. Jag ville bara att de skulle börja prata.

Robben Island

Tre månader efter vår Sydafrikaresa skriver jag det fjärde inlägget. Det är det viktigaste så jag måste skriva det. Trots att det gått på tok för lång tid och det finns en rad andra saker jag också måste skriva om också. Men de får vänta.

Att till slut få besöka Robben Island var starkt. Jag var ju aktiv i den svenska anti-apartheid rörelsen på åttiotalet. Jag har satt klistermärken på Del Monte konserver som uppmanade till bojkott. Sprayat ”Shell ut ur Sydafrika” på gator och skrivit brev till skolor om att de skulle bojkotta Esselte. I slutet av åttitalet  besökte jag ANCs skola för aktivister i Tanzania som vi byggde med Operation Dagsverkes pengar. Jag minns när Nelson Mandela frigavs. Jag skakade hand med honom på Arlanda flygplats när han kom till Sverige 1991. Det var de åren som min världsbild och mitt intresse för globala frågor formades. Orättvisorna i Sydafrika var liksom startskottet för mitt engagemang.

Därför var det nästan overkligt att möta Derek. Han fängslades 1986 pga sin politiska aktivitet i kampen mot apartheid. Han släpptes 1991 och är idag guide på Robben Island. Han är bara ett år äldre än jag. Just den här dagen var hans fru och hennes släktingar med på guidningen, så Derek var lite extra pratsam och på gott humör.

Här berättar Derek om hur de bestämde storleken på matransonerna efter hudfärg. svarta fick naturligtvis minst. Svarta fångar fick också bära kortbyxor vilket på den här tiden endast var pojkar som gjorde så det var ett led i förnedringsmetodiken av de vita fångvaktarna och ledningen. Alla brev censurerades. Många kom inte ens fram. I det här rummet sov sextio personer på filtar på betonggolvet. De delade på tre duschar som ofta inte fungerade. Det var bara 25 år sedan.

Nelsons Mandela cell var en privatcell. 4 kvadratmeter. Hans bokhylla av kartong och hans skrivbord finns inte kvar längre, men de gjorde utrymmet ännu mindre.

Den berömda rastgården där Nelson Mandela hade en liten trädgårdsodling låg precis utanför hans fönster. Härifrån är en av de där klassiska bilderna tagna när fångarna sitter vid varsin hög sten som de arbetar på. Den bilden var arrangerad. Här kunde de förvisso arbeta, men det tunga arbetet som förstörde ögon och ryggar utfördes i kalkbrottet bara några hundra meter från fängelset.

För mig och Andreas var besöket som att gå på magisk historisk mark. Nästan lite overkligt. För Telma och Teo var besöket också förvånansvärt starkt. De har ju hört mycket om apartheid och eftersom vi har så många sydafrikanska vänner så har vi de senaste åren ansträngt oss lite extra för att berätta och förklara. Plus att de har fått med sig en del från skolan. Det här var deras chans att på nära håll lära känna sin historia för att förstå sin samtid.

Precis innan vi lämnade fängelset fick jag ett par minuter över att prata med Derek på egen hand. Han frågade var jag kommer ifrån. När jag sa Sverige sken han upp och sa: Då får jag passa på att tacka dig. Vad svenskarna och Sverige gjorde för oss var ovärderligt! Det kommer vi aldrig att glömma.

Pingvineriet

Det finns två historier till att berätta från Sydafrika. Den ena handlar om pingviner. Vilda afrikanska pingviner.

På kuststräckan mellan Port Elizabeth och Cape Town finns omkring tio kolonier med afrikanska pingviner. De flesta har valt att bosätta sig på öar långt från människor men i Betty’s Bay, i ett landskap som påminner om norra Norge har en hel koloni med flera hundra pingviner valt att bosätta sig på en klippig udde mitt bland folk. De kom dit på åttiotalet och trots att det ligger en liten hamn där och flera bostadshus så är den här kolonin en av de få som faktiskt ökar.

Afrikanska pingviner är annars utrotningshotade. I början av 1900 talet fanns omkring två miljoner pingvinpar (de väljer varandra vid fem års ålder och lever ihop tills de dör i tjugoårsåldern) och 100 år sedan kan man räkna till endast 63 000 par. Afrikanska pingviner är känsliga, de behöver det kalla vattnet och klarar klimatförändringar, oljeutsläpp och andra förändringar dåligt.

Men uppenbarligen klarar de människor. Flera par hade valt ruvningsställen nära gången som vi besökare fick gå på och de verkade mer förnöjda med livet än skygga. Man skulle kunna tro att de ändå trivs här och förökar sig för att det just var en skyddad udde dit fienderna inte tar sig just för att det var mänsklig rörelse och staket runt området.

Jag har bara sett pingviner på Kolmården förut. Och tyckt synd om dem. Det har var något annat. Svinkallt i vattnet, kyligt i luften, sprättiga pingviner och ett högljutt fågelliv omkring oss. I en makalöst vacker natur. Det var en av resans absoluta höjdpunkter.